Idag på idrotten värmde vi upp med dödens lek. Pantgömme. Jag hatar pantgömme, min blick blir svart när jag hör ordet pantgömme, den är verkligen bland det värsta jag vet.
Jag förlorade också såklart.
Sedan spelade vi brännboll, och det är detta jag vill komma till. När jag kom hem från skolan berättade jag för mamma om brännbollsspelandet (jag träffade faktiskt bollen alla gånger och tog en lyra) och vi började diskutera genusheten i brännboll. Visst är det bara killar som träffar bollen skithårt? och visst är det bara killar som slår frivarv? och visst är det bara killar som tar lyror?
(Okej att så inte var fallet idag på idrotten, men ni get my point)
Det kan ju inte vara så att killar är bättre på brännboll än tjejer? Visst missar de bollen lika ofta? Jag och mamma kom fram till att tjejer liksom har lärt sig att de ska suga på brännboll, och att alla killar kan slå hårt på bollen. När det är en tjej som är bra på att slå långt blir killarna rädda och säger något i stil med "Tur".
Killar är så jävla rädda för starka tjejer, eller hur? Hur många gånger hörde jag inte en viss kille idag säga "Hur fan kan vi ha en tjej som brännare?" när Lilly var den bästa brännaren ever? Och hur många gånger hör man inte "Ta tjejracket!" fast man visst kan träffa bollen med det runda träet?
Det jag vill komma fram till handlar inte bara om brännboll, det är att killar alltid måste hävda sig på något sätt. Killar är så svaga egentligen, de tål inte att tjejer är bättre på något.
Att de alltid måste vara bäst på allting hela tiden, och när de inte är det måste de förklara hur dåliga alla andra är för att hävda sig. Det har alltid varit så, och kommer alltid att vara. Sedan man spelade brännboll i förskolan.
Jag blir arg på sånt här. Killar är ju inte bättre än tjejer, långt ifrån. Men vi tjejer låter dem vara bättre bara för att vi har blivit lärda att det är så. Visst vore det ascoolt om vi tjejer gjorde en kupp och blev skitduktiga på brännboll och var bättre än killarna? Vad skulle hända då liksom?
Detta får mig iallafall att tänka på filmen Tusen gånger starkare. Jag tycker att alla ska se den. Själva storyn är verkligen inte något att hänga i julgranen, men filmens budskap är så jäkla bra.


Mamma berättade också om en 60-årig narkosläkare på hennes jobb som hade det väldigt svårt att sticka en nål i en patient, när det kom in en kvinnlig läkare och fixade det lätt som en plätt blev han förbannad och skällde ut henne. När man hör detta är det ju svårt att tro att det är 2011.
Jag vill göra revolt.

Fattar ni ens vad jag snackar om? Jag kom ju egentligen inte fram till något.