Jag har två syskon, Elin och Stina.

Elin är 21 år. Hon är väldigt lik mig, både till utseendet och personligheten. Elin pratar inte om det inte behövs, hon är väldigt lugn och hetsar sällan upp sig. Hon är väldigt lätt att tycka om och är ibland lite för snäll.
Elin är en av de klokaste människor jag vet, och med en humor som är väldigt komplicerad och svår att förstå har hon ändå fått mig att flina hur många gånger som helst. Jag minns när hon berättade den om älgarna och korvkiosken första gången. Som jag vek mig av skratt.
Jag brukar alltit häpnas av Elins något märkliga mat-smak. Hon brukade blanda choco pops med äpplejuice när vi var mindre.
Jag har väldigt svårt att bli arg och sur på Elin, fast hon tar mina kläder utan att fåga om lov hela tiden.

Stina är min andra syster, hon är 19 år. Stina bor i London och sedan hon flyttade dit har jag lärt mig vad riktig saknad är.
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Till sättet är Stina nästan min raka motsats. Hon är inte så lugn av sig, hon har svårt att sitta still och måste byta kanal på tvn varannan minut.
Stina har alltid svaret på allt, vad det än handlar om.
När vi var mindre fick Stina alltid någon annan maträtt än oss andra eftersom att hon inte tyckte om någonting.
Stina har alltid gått sin egen väg och är en sådan cool människa som man själv vill vara. En sån som inte bryr sig om vad andra tycker. Stina har alltid haft en speciell stil som är ganska svår att beskriva, men alla som känner henne vet precis.
Jag älskar att ge presenter till Stina och göra henne glad, det är något av det bästa jag vet. Jag kommer ihåg den julen jag gav henne hatten. HATTEN.
Sedan dess har alla förknippat Stina med hatten.

Jag älskar mina syskon mest av allt. De är några av mina allra bästa vänner, och jag vet att de alltid kommer finnas där för mig, som jag finns för dem. Syskon är ett bra påhitt.
puss